Elin

Det är så många som har samma problem. Vi är som en art som kan utmärka varandras beteenden. Bara genom att titta på kroppsrörelser och den där osäkra blicken får det oss att kunna veta vad de tänker. Man ser dem varje dag, på tunnelbanan, i köpcentret, i skogen just med den där blicken. Blicken som skildrar deras andra liv. Det stränga livet, livet som i början känns alltför hård men tillslut blir till en säker och strikt vardag. Visst kan det kännas som en dröm men när man erkänner för sig själv är det bara en enda stor plåga. Jag vill inte att andra ska uppleva det här, inte de barn jag ser på min gata eller barnen jag är barnvakt åt. De barnen som leker i sandlådan och har bara en enda stor gloria av livsglädje runt sig. Jag orkar inte att de ska börja upptäcka fel på sig själva som bara är naturliga. Jag orkar inte att små barn ska börja tänka på hur de ser ut eller uppfattas av andra, det är fan inte ens viktigt. Det enda jag vill, är att berätta för den osäkra personen mitt emot mig i tunnelbanan att det inte är värt det. Om du inte vill ha ett liv fyllt av plåga.