Elin

• Helgen. Vi kanske precis just haft lov men har faktiskt varit riktigt trött hela veckan, kanske inte är van vi såhär cp-tidiga mornar? Har inte planerat någonting i helgen men jag älskar spontanbokningar på helgen. Eller åhh kommer typ sova hela helgen, det är bestämt.
• Träffa Miranda. Saknar henne så mycket att det är galet. Vi har ändå inte träffats på månader, det är som typ år i vår vänskap. Så henne SKA jag träffa snart också. Nu är även det bestämt.
• Födelsedag. Ni kanske tror att jag fyller år snart med det är inte riktigt så. Det är nämligen min mamma som fyller år. Saken är den att jag älskar att fira andra och man ska ge presenter. Även fast jag alltid har svårt att hitta en bra present blir det liksom som ett uppdrag att hitta något som är perfekt för just den personen. Sedan är det även kul att vara med när de öppnar presenter, man kanske kan använda/ta något de fått själv hehe?
• Julen. Okej, jag gillar inte snö och jag vill inte ha vinter men jag kan ändå inte förneka att det är mysigt med julstämning. Vill baka lussebullar, se en massa töntiga julfilmer, lyssna på dålig julmusik och sitta framför brasan med glögg handen.
• Julkalendern. Man får inte glömma julkalendern på julen! Hoppas fan att det blir nån bra i år som typ mysteriet på greveholm.
• Jullovet. Såklart vill jag även ha jullov, det var så skönt med lov och jag vill bara ha mer ledigt. Fast det är ändå inte långt kvar alls. 6 veckor, Inte ens två månader.

Det är så många som har samma problem. Vi är som en art som kan utmärka varandras beteenden. Bara genom att titta på kroppsrörelser och den där osäkra blicken får det oss att kunna veta vad de tänker. Man ser dem varje dag, på tunnelbanan, i köpcentret, i skogen just med den där blicken. Blicken som skildrar deras andra liv. Det stränga livet, livet som i början känns alltför hård men tillslut blir till en säker och strikt vardag. Visst kan det kännas som en dröm men när man erkänner för sig själv är det bara en enda stor plåga. Jag vill inte att andra ska uppleva det här, inte de barn jag ser på min gata eller barnen jag är barnvakt åt. De barnen som leker i sandlådan och har bara en enda stor gloria av livsglädje runt sig. Jag orkar inte att de ska börja upptäcka fel på sig själva som bara är naturliga. Jag orkar inte att små barn ska börja tänka på hur de ser ut eller uppfattas av andra, det är fan inte ens viktigt. Det enda jag vill, är att berätta för den osäkra personen mitt emot mig i tunnelbanan att det inte är värt det. Om du inte vill ha ett liv fyllt av plåga.

Har varit hemma ett tag nu, var precis på bup och snackade och kom och tänka på hur mycket saker man håller för sig själv. Eller man, jag kanske. Vissa människor är oerhört öppna och kan praktiskt taget säga hela delas livshistoria bara efter några timmar de träffat en ny person. Jag beundrar de människor som kan berätta mycket personliga saker. Det skulle vara så sjukt skönt att bara få ur sina tankar och funderingar och dela det med någon annan. Jag skulle tycka det skulle vara otroligt jobbigt i början eftersom man känner sig så utlämnad, så liten när andra vet ens svagheter. Jag vet inte varför jag känner så, men på något sätt känns det som folk kan ha den där hemligheten du berättat i försvar. Du har liskom gett henne en av dina vapen, och nu kan hon använda den emot dig. Men jag känner verkligen att jag måste träna på det. Att bara kunna släppa loss och berätta. Strunta i vad som kan hända eller vad du kan orsaka.



ritade en liten fjäder

13 saker ni inte visste om mig!

1. Jag hatar verkligen paprika. Det är det västa jag vet..
2. Jag har väldigt svårt att gråta till filmer och böcker förutom då jag känner igen mig riktigt väl. När jag var liten grät jag dock alltid till filmer, som en liten gris.
3. När jag var liten döpte jag alla grodor jag hittade till Bertil, tyckte antagligen att det var ett passande namn.
4. I hela mitt liv har jag haft exem. Både min mamma och pappa hade då de var små, därför har jag fått extra mycket.
5. Jag älskar sura saker. Jag äter citroner som apelsinklyftor och tycker det är supergott.
6. Jag själv tycker att jag är grym på att spika. Säg bara till så kommer jag hem till nån och spikar upp en hylla!
7. Jag tycker det är gosigt att bita eller nagga på människor, alltså mest personer jag känner. Jag blir extra bitsugen om jag tycker någon är gullig eller gjort något fint.
8. Jag har ett ganska bra pokerface. Därimot har jag också ganska lätt att ljuga för människor, jag försöker att bli bättre på det.
9. Min favoritfilm som liten var "Grodanboll", jag hade enormt bra humor när jag var liten då jag idag också tycker att filmen är så rolig, hehe.
10. Jag är en enivs person i många sammanhang. Jag vill tex alltid göra saker på mitt eget sätt och bestämma själv. Men andra saker kan jag bara låta falla ur händerna.
11. Jag sover alltid på mage, ibland med huvudet under kudden också. När jag var liten sparkade jag och rörde mig så mycket i sängen att jag kunde vakna med huvudet på andra sidan.
12. Jag har jättesvårt att bli kär, eller att ens börja tycka om någon riktigt mycket. Vet inte riktigt varför...
13. Jag avgudar Harry potter-datorspelen. Kan sitta i timmar och spela dem. Nu blev jag lite sugen på att spela...

CIAO!!!!!!!

Tänk så litet som ett ord kan göra så att man mår dåligt. Att man faller tillbaka på noll igen. Alla onda tankar kommer och man försöker vifta bort dem men de är som klister, superlim. Jag ser en liten tjej på drygt 10 år med lår smala som min arm. känslorna väller upp, hur ser jag ut egentligen? Jag borde göra något. Men jag kommer aldrig lyckas, misslyckad är vad jag är. Den milda rösten som är täckt av allt det negativa hörs knappt. Hon är tio år, hon har inte fått kurvor än. Det är inte riktigt kvinligt.

Tittar runt på internet på olika bloggar, hittar en mening som gör att hela världen vänds.

Varför alltid tänka?
Varför inte bara släppa taget. Hur svårt kan det vara?
Jag känner inte igen mig själv, vet inte längre vem jag är.
Hur var jag innan? Hur blir jag mig själv igen?
Massa frågor. Alltid. Virvlar runt i huvudet.
Ständigt vilja bli en bättre person. Hur?
Hitta nya stigar. Nedtrampade och nya.
Blir man nånsin nöjd?
Orkar inte tänka.
Varför finns det ingen off-knapp?

Hur kunde allt bli så fel?

Jag tog det där snedsteget och bara fortsatte falla.

 De flesta andra skulle fattat hur du var och sakta försökt ta sig upp på det rätta spåret igen.

Jag var en av dem blinda.

Jag skulle självklart ha litat på dina ord och bara fortsatt lyssnat.

Vissa gånger känns allt så bra, att jag lyckats men något när jag gjort det du sagt.

Varför ska jag vara så lätt att övertyga?

Men i tillfällen som nu har jag fattat att du inte är en vän, du har aldrig hjälpt mig och kommer aldrig gjort det.

Kan du fan ta och släppa mig nån gång?